Har jobbat hårt hela dagen i nc-fräsen, kört ut 2 st. lock till min ringThing. Ovansidan klar, återstår undersidan och den kan bli än trixigare att fixa. Dock inte omöjligt men jag är beredd på att det kan ta tid.

Nåväl mina krafter var på upphällning vid 14-tiden, (trots en stabbig lunch med hemmagjorda köttbullar, potatis, ägg och grönsaker.) Till saken hör att jag hade fått lite bassning av min lärare så jag kände mig inte speciellt glad.  Dessutom tog min egen inre röst vid där min lärare slutade och fortsatte bassningen. Ja det är både irrationellt och korkat - mänskligt, puh!

I denna stund av emotionell utmattning  kommer en klasskompis fram till mig med en  kexchoklad. Å tänka sig vad det värmde mitt hjärta. Förutom att det smakade gott blev jag glad igen. Denna fina handling och omtanke fyllde mig med ny energi.

KÄRLEK

Efter en stund pustar han ut och säger till sig själv:
- Puh, vilken jäkla tur att det bara var på film!

När jag tagit dom första stegen upp på bron hördes världens skränande uppifrån, ser plötsligt ett gäng med kanske 25 personer komma i bredd över brokrönet rakt mot mig, dom lät bra sliriga efter nattens festande,

Hjälp tänkte jag och stannade upp, vad gör man nu, första tanken var att vända och ila undan så dom fick passera,

Men det var för sent, bara gå vidare, nästan övertygad att nu åker jag väl på stryk av hela gänget, bara ta tjuren vid hornen och hoppas på det bästa,

Nu visade det sig hur fel och förutfattade meningar jag hade, när vi väl möttes hamnade ju jag mitt i gänget, lite orolig ärligt talat,

Då säger en av dom förvånande, du ser sliten och hungrig ut, sen undrade han vad jag skulle göra om jag hade några hundringar, skulle väl knappast gå till käk trodde han,

Jo det skulle gå till just käk, men eftersom kassan var tom så var det ett ickeproblem, men hade jag haft stålar sa jag det skulle bli första fik, att dricka något varmt och vila benen,

Då drar han upp två hundringar säger jag bjuder, sedan gick dom vidare, där stog man med lång näsa och kände sig dum, samtidigt pinsamt värre, då det här gänget var tonåringar, och det borde varit jag som gav dom några hundralappar,

Tänk så fel man kan ha, hade dessutom aldrig fått se hur schysst gänget var om jag hade valt vända och dra åt andra hållet!

Sen packade jag om min ryggväska, fixade ta med frukost och lunch och tog mig till simhallen. Där utfärdade jag mina 30 längder som vanligt, experimenterade lite med mina simtag och njöt av att vara i vattnet.

Vad hade jag på mig? Jo, min alldagliga simningsutstyrsel: kakifärgad bikini - reafynd på Kappahl för två somrar se’n, flip-flops - present från Australien, glasögon - gåva av en nära vän (öronproppar ingår), badmössa som jag köpt själv.

Där var en och annan stammis, som den gamla asiatiska kvinnan, lite kutryggad och på sin “höjd” 1,40 cm, med långt hår som hon försiktigt kammar ut när hon tvättar det. En förebild…

Sen på jobbet är det bara att starta datorn, ta på hörlurarna, lyssna på svensk radio, äta frukost och lukta fräscht av klor.

Man kan välja, att som regeringen idag gör, blunda, sopa problemet under mattan (fas3) och fortsätta att betala ut bidrag till anordnarna av fas3.

Vi skall ha klart för oss att för varje ny människa som skrivs in i fas3 så har vi också en anordnare/arbetsgivare som får 5000 kr/månad bara för att ta emot en fas3-jobbare, detta betalas med skattepengar likaväl som övrig aktivitetsersättning.

Är detta vettigt och hållbart i längden, vad händer om antalet långtidsarbetslösa i fas3 fortsätter att öka till, låt oss säga, 100-200 000? Är detta ekonomiskt, praktiskt och framförallt mänskligt försvarbart?

Så vad skall vi då göra?
Här kommer människosynen in, vi kan välja att se och tro på en alltmer alarmerande epidemi av sjukdomen latoxe i Sverige. Vi kan fortsätta att som idag behandla denna, som man tror, illvilja till arbete med skrämskott och att göra det alltmer olönsamt att “välja bort arbete”. Vad tycker ni, ser det ut som att detta fungerar, eller tror ni att det är så lockande att leva på högst 9000 kr månad att folk står på kö för att deltaga i jobb och utvecklingsgarantins fas 3?

Fas 3 innebär att du får jobba full tid med aktivitetsersättning på högst 680 kr/dag före skatt, denna inkomst är ej tjänstepensionsgrundande och du har ej jobbskatteavdrag. I fas3 får du ingen semester men du kan få frigång i högst 20 dagar, under den tiden skall du finnas tillgänglig när arbetsförmedlingen kallar. I fas3 får du inte konkurrera med övrig arbetsmarknad utan skall sysselsättas med annat. Hur detta kan ge konkurrenskraftiga meriter till en krävande arbetsmarknad vet jag ej, och inte heller hur dessa förhållanden sammantaget skall kunna skapa harmoniska människor med drivkraft.

Så ser det ut idag.

Hur skall vi då kunna få ut alla dessa människor till en arbetsmarknad som uppenbarligen inte kan eller vill anställa dem med villkoret, lön?

Tja, hade jag ett bra svar på detta så skulle jag förmodligen inte vara på väg in i fas3 själv, men visst har jag funderingar.

Om vi ser oss omkring, finner vi då ett färdigt och fungerande samhälle där alla behov är täckta eller ser vi saker som kan och bör utföras på riktigt? Kanske är somliga av dessa arbeten idag besatta av praktikanter som byts ut efter varv… Är det vettigt att dessa samhällsnyttiga sysslor inte betalas skäligt, bara för att man KAN låta praktikanter utföra dem?

Detta är svåra frågor som kräver nya tankar. Tankar där glömda ord som solidaritet, empati och rättvisa pockar på uppmärksamhet. Dessa ord vet jag att många idag mår väldigt illa utav… men..

Varför inte till att börja med att åtminstone reparera fas3 till något som inte enbart blir en gigantisk och växande belastning för samhället eller något som skrupelfria aktörer/entreprenörer ser en affärsidé i? Jodå, sådana finns redan idag.

Ett första steg är att ge människor en utväg, ett hopp.
En skälig lön och semester för utfört arbete gör att människor mår bättre .
En vettig uppföljning under fas3 anställningen med den tydliga sporren att ett väl utfört arbete där ger vidare anställning eller konkurrenskraftiga meriter.

Det sämsta man kan göra idag är att inte göra något alls, och detta gäller inte enbart oss arbetslösa.

//Bengt Fredriksson

Jaha, då är det fredag. Vi har kallt här idag, termometern visar -9,3 grader…bbrrr… Typiskt att det ska vara så kallt idag eftersom jag måste ge mig iväg till sjukgymnasten. Har jag tur kanske det blir lite varmare innan jag ska åka.

Sitter här nu och tar det lugnt med mitt morgonkaffe. Som jag skrev nyss så blir det en tur till sjukgymnasten idag på förmiddagen, och under eftermiddagen kommer min sambos pojkar hit igen. De ska vara här en vecka igen. De bor här hos oss varannan vecka.

Nu ska jag fixa mig lite frukost innan jag fortsätter se över mina bloggar…blir väl en tur in på facebook med.

Önskar er alla en härlig fredag, och ta det lugnt när ni ger i ut idag, för det kan vara halt !!

Ha det gott.

Kram

Det visste jag i och försig men det blev plötsligt ganska uppenbart när uppgifter började törna upp sig och listan av saker att utföra inte blev något kortare, utan hade stagnerat. Dags att fokusera och bocka av, ännu en välbehövlig spark i baken som kom ur vagnen.

Det kändes som att jag plötsligt landat tillbaka i mitt liv efter semestern. Före semestern vill man bort. När man är på semestern vill man bara stanna. När man väl är tillbaka vill man återvända till semesterläget.

Det tog mig ett tag att komma över min känslomässiga jetlag och den här välkända tidspressen gav tillvaron på jobbet fokus och skärpa. Man fungerar kanske ändå bäst under någon form av “lätt” tidspress och struktur.

Så det verkar som att jag sakta återvänder till mitt liv med fullspäckat schema. Det liv jag ville ta en paus av under semestern. Det känns OK nu. Emellertid är det så att jag vill gräva lite djupare i det där schemat och fina glädjen i det jag gör.

Jag hade faktiskt lyckats med att göra det mesta, till och med det roliga, med spänd mage, en antydan av ångest och huvudet i full språng mot nästa etapp. Nu vill jag andas lite djupare och mer medvetet, känna efter och bejaka stillheten även i rusningstid.

Jag vill komma underfund med vad jag VILL göra och det i alla möjliga aspekter i mitt liv. Jag har kommit på att jag jätte-svårt att verkligen bestämma mig för vad jag vill, speciellt när det gäller triviala val (ska jag ta en kaffe eller ska jag inte ta en kaffe?).

Som till exempel nu i helgen då jag är bjuden hem till tre vänner, har pratat om att träffa 3-stycken till plus att jag vill hinna läsa och gå på danskurs.

Hur ska jag ställa mig inför alla dessa val??? Äsch, jag får sova på det.

Livet är väl även lite annat än sex?

Ibland verkar det emellertid som om många tidningar liksom enkelspåriga underhållare slutat att tänka med hjärnan och gör sitt bästa för att förpassa oss till någon sorts sexfixerade hysteri, där det mesta går ut på att vara sexig, skämta om sex, tänka på sex och ständigt utöva fullkomligt, euforiskt sex.

Om något inte känns så där himlastormande fantastiskt, så är det fel på kläderna, den övriga inramningen, partnern eller så måste man hitta något fel på sig själv… för något måste göras. Direkt. Annars går livet till spillo.

Vi lever alltså i en mycket sexfixerad tid där man dessvärre ofta bortser från den grundläggande förutsättningen för lite innerligare och bättre sex, i alla fall som jag ser på saken. Att älska en annan människa på djupare plan bidrar till den sortens själarnas symfoni som är ljusår från det tröttsamma sextramset i media.

Risken finns kanske också att man sänder tvivelaktiga signaler som får många att känna sig otillräckliga, eftersom de inte känner sig tillräckligt attraktiva eller känner lika häftigt som man “ska” enligt media?

Att söka tillfälliga kontakter via nätet har exempelvis blivit allt vanligare och inställningen är ofta att det är enklare att söka kravlös “spänning” utanför den ordinarie relationen i stället för att söka “tidskrävande” närmande; varje relation behöver ju vårdas för att hålla i längden. Raggsex blir enklare, men handlar knappast om att älska någon, endast om ytligt begär av det lite mer primitiva slaget, kanske också behov av bekräftelse… om och om igen. Jag tror inte ens att den allra sexigaste inramningen och de raffigast tänkbara kläderna kan ändra detta faktum, hur lockande man än lanserar attiraljerna.

Varför alltså nöja sig med så lite?

För det kan väl inte vara så illa att många blivit rädda för närhet och håller på att tappa förmågan - och tålamodet - till djupare känslor i en splittrad tillvaro där de parallella processerna börjat bli väl många och kravet på omedelbar och egoistisk behovstillfredsställelse blivit ett krav? I så fall tror jag att vi är riktigt, riktigt illa ute…

Nåväl, i alla fall… Egentligen var det Alexander Rybak, den rysknorske Melodifestivalvinnaren och Let’s dans-deltagaren, som fick mig att skriva det här inlägget, men i vanlig ordning spårade jag ur lite. Han smockar nämligen till programledaren i Let’s dance, David Hellenius, som sextramsade lågt med Rybak i förra omgången.

Äntligen någon som säger ifrån!

Rybak säger sig vara trött på underlivshumor och menar att han inte vill tröttna på programmet redan efter ett par omgångar. Han vill ha  fokus på dansen.

Mycket bra talat: Massor med pluspoäng tickar härifrån till Alexander Rybak!

Människan har väl trots allt större hjärna än en kanin?

I